Direktlänk till inlägg 18 maj 2011
För att jag älskar dig, så som du är
och jag vill ge dig allting jag har
och låt mig få bära dig när du är svag,
för du betyder allting för mig.
Idag var vi på BVC för samtal kring lillen.
Sköterskan tror att han har kommit in i en tidig seperationsångest, och har kommit in i utvecklingsfas och att kanske någon tand trycker på som vi ej kan känna.
Men för att utesluta någon sjukdom, så fick vi en läkartid imorgon.
Lillen sover högst 30min på dagen, orkar vara vaken högst 1½ h. Gått ner i vikt, och har skrikanfall.
Jag går runt och bär på honom nästan hela dagarna, så jag är väldigt utmattad.
Tar på krafterna att se sitt lilla barn vara såhär. Jag försöker verkligen allt. Han är jätte nöjd mellanåt, skrattar och stojar. Men om jag slutar busa eller råkar gå ifrån honom så säger det pang. Han skriker satan ta mig.
Som jag sa till Kim, känner mig dum, men jag hoppas att de hittar något fel på honom imorgon som går att återgärda. För jag har en känsla av att han har ont.
Klart kan han vara i en utvecklingsfas och ha seperationsångest, men såhär illa ska det inte behöva vara.
Jag frågade vad man kunde göra för att underlätta detta. Och det hon sa var bara att försöka tillgodo se hans behov. Bära om han vill bli buren. Det går inte att skämma bort ett barn.
Jag har ju trott det mellanåt, att jag har skämt bort honom för mycket. Att det är därför han är så krävande. Kan ju vara så, men det är inget som tar skada på honom, tvärtom. Barn med stark vilja, blir starka personer när de blir äldre + att han alltid kommer känna sig trygg med mig och aldrig behöva tveka på att inte kunna få tröst eller hjälp.
Skönt att få skriva av sig lite. Önskade att det skulle vara ett mer positivt inlägg. Men det är när man mår dåligt som man behöver skriva av sig.
Kort och snabb uppdatering I fredags kom Hampus och hämtade lillet för att gå i Folkets Park med honom, och jag passade på att ta en härlig lunch med Emelie och Ullis på Gränden. Efteråt blev det en runda på stan, för att hitta något att ha p...